Vardag
Jag har under våren både studerat och arbetat på 100%, vilket inneburit att jag minst sagt fyllt mina dagar (och nätter då jag ibland arbetar natt). Jag har läst en pedagogisk kurs, där det nu endast återstår två stycken hemtentamina, en ordinarie och en som jag tidigare skjutit upp. Så, nu ska jag slå två flugor i en smäll och göra klart iallafall den ena under de tre jobbnätter jag har framför mig.
I regel fungerar arbetet bra, då det är av en omvårdnadstyp vilket innebär att jag inte KAN ge efter för mina tankar och tvång. Jag ser arbetet som en typ av paus från det värsta, även om tankarna alltid finns där. På arbetet kan jag inte ge efter, och då gör jag inte det. Detta är såklart något jag vill föra över på min vardag utöver arbetet, men har inte lyckats. De gånger jag motsatt mig tvångstankarna- eller handlingarna har det lett till panikångestattacker, dock inte i direkt anslutning till händelsen utan oftast på kvällen och i regel när jag är ensam.
Mina panikattacker yttrar sig något olika från gång till gång men hög puls och andningsfrekvens, kallsvett, känslan av att inte få luft och ångest som känns som den ska slita mitt bröst itu är standarden.
Mina studier har tagit mycket styk av mina problem. Jag har fått så väldigt svårt att ta tag i skolarbete, främst då jag vet att det i sig självt kommer bidra till ångest. Jag har väldigt svårt för att skriva texter på datorn, jag får overklighetskänslor och känner mig tvungen att radera allt och börja om. Detta gäller även dessa blogginlägg, kanske till och med starkare. Beteendet som står bakom detta gör det omöjligt för mig att börja plugga det jag egentligen vill, då det innebär att jag skulle, i mitt senare yrkesliv, ha en stor "makt" över andra. Något som jag i nuläget inte känner mig kapabel till. Klarar jag knappt av en A-kurs på grund av mina tankar och handlingar kommer jag då verkligen inte klara av arbetslivet.
Jag har dock börjat känna nervositet gällande mitt arbete. Min chef praktiskt taget höjer mig till skyarna, men det enda jag gör är att göra mitt jobb noggrant samt att jag kommer i tid. Det chefen säger kan jag absolut inte ta åt mig, för det känns som om jag hela tiden för hen bakom ljuset genom att inte berätta vem, eller kanske hur, jag egentligen är. Nu ska jag byta arbetsplats då jag får en ny "kund", och känslan kring detta är inte bra alls.
Detta med att jag inte kan ta emot positivitet gällande mig själv gäller i och för sig hur jag känner i alla mina relationer. För någon dag sedan talade jag med min mormor på telefon som upprepade hur duktig jag var då jag arbetade och pluggade så mycket, och att jag hade en sådan "gnista". Jag skrattade och motsatte mig det hela något, men hon fortsatte bedyra detta. Efteråt, då vi lagt på luren, började jag gråta. Jag klarar inte av att folk säger något gott om mig, de har ju inte all fakta till hands! Jag känner mig som en skådespelare, en fejkperson. Vartenda leende har en bit skådespel i sig, varenda rörelse bottnar i mina tankar och handlingar.
Återkommer med bakåtblickar.