I tisdags fick jag "officiellt" min diagnos; tvångssyndrom. Dock talade även psykiatrikern om GAD, generellt ångestsyndrom. Han sa att mitt tvångssyndrom kan vara uppsprunget ur GAD, men talade vidare om att detta inte spelade någon roll för den närmsta framtiden då tvånget är mitt största problem. 

 

När jag lämnade sjukhuset efter att ha fått diagnosen hundra procent fastställd fick jag en väldigt konstig känsla blandat med en overklighetskänsla. Nu finns det svart på vitt. Jag är psykisk sjuk. Jag har ett syndrom. Jag har nu de senaste dagarna fått känslan av att folk jag möter vet om detta, och har fått idéer om hur hemsidor lika lexbase kan användas för att söka på sjukhusjournaler och därmed avslöja min sjukdom för omvärlden. Störtlöjligt men åh vad det känns så. På måndag ska jag till en psykolog som arbetar på samma mottagning som psykiatrikern jag träffat, och de ska sedan under veckan träffas och diskutera mitt fall, varefter de ska besluta hur min vidare behandling ska se ut. Är så delad i mina känslor inför detta, å ena sidan är jag lättad över att jag kommer få adekvat hjälp, å andra sidan vill jag göra som jag alltid gjort. Krypa undan, in i mig själv, och låtsas som ingenting. Det är ju bara det att det inte fungerar längre. Jag måste försöka se på det en ansvarsfullhet, vill jag leva? Då måste jag göra detta. 

 

På torsdag kommer jag åka långt från Stockholm för att fira midsommar med några vänner på den enes landställe. Det kommer sammanlagt bli cirka 30 personer, och jag vet inte riktigt hur jag ska klara detta. Jag har sedan länge haft problem med att snabbt behöva lämna platser jag inte lätt kan återvända till, och har tidigare fått hemska och ihållande panikångestattacker sådana tillfällen. Ibland blir jag så trött på mig själv.

 

Min mamma brukar alltid, då mina problem kommer på tals, tala om hur det väl är bättre nu och hur det inte märks på mig. Men saken är ju den att jag träffar henne max 5 timmar per vecka, och dessa timmar kan jag bibehålla kontrollen. Det är främst på kvällen panikångesten kommer, och detta till följd av det som hänt under dagen. Känslan av att mamma, men även pappa, tror att jag är stark och (därmed i deras ögon) inte mår så dåligt som jag sagt/diagnosen ger intryck av känns det otroligt ensamt att må dåligt. När jag talar med den enda kompisen som vet något (läs: otroligt lite) om min problematik och som säger "jag hade aldrig orkat" eller "men du är ju en kämpe som klarar allt" så vill jag bar skrika: "DU HAR FEL! JAG ORKAR INTE, JAG ÄR INGEN KÄMPE!". De kommentarerna som sägs till mig osynliggör på något sätt hur jävla trasig jag är. Hur ont det gör. Hur mycket det förstör. Hur mycket jag gråter när ingen ser. Jag försöker hålla fasaden uppe, men dör på insidan. Fasaden krackelerar och döden inom mig börjar sippra ut, och även fast jag försöker laga sprickorna kan jag inte stoppa flödet.