Nej
Nu är jag rädd för att det kommer bli riktigt dåligt igen. De två senaste dagarna har kantats av overklighetskänslor och panikattacker, och jag har till och med tagit de tabletter, Atarax, som jag fick utskrivna då jag var inlagd. Jag ställer mig i de flesta fall ogillande gentemot att ta tabletter, men nu känns det som om jag inte har något val, jag KAN bara inte bli dålig igen. Det känns som jag håller på att försvinna, försöker intala mig själv att det bara är ångesten. Men det är svårt när det känns så sjukt verkligt.
På tisdag är det möte med psykiatrikern igen. Jag har inte ännu berättat så mycket om min problematik, och definitivt inte om overklighetstankarna och min rädsla för att jag egentligen ska ha något "värre" än tvångstankar, min högsta rädsla är att jag ska vara schitzofren. Jag VET att det är en ologisk tanke, men rädslan är ändå där. Jag VET att jag borde berätta allt för psykiatrikern, men hur ska jag kunna göra det? Jag har ju spenderat de sista åren med att försöka dölja allt vad tvångstankar heter för alla omkring mig, hur ska jag kunna ändra på det?
Det känns som att jag snart inte orkar mer, som om jag vill upphöra att existera. I alla fall för ett tag.