Nu är jag där igen. Jag äts upp inifrån. Kan inte få luft, trots att jag andas. Rädslan för att skada, rädslan för att mina viktigaste ska dö. Paniken. Tårarna som bränner men inte rinner. Inombords. Det är där allt är. Försöker hålla ihop bröstkorgen som hotar att sprängas, min torso som hotar att klyvas i två. Inkapabel att röra mig. Inkapabel att leva. Mardrömmarna som känns verkliga, även när jag är vaken. Allt är mörkt igen.