Mitt datum var i november, ett år efter en traumatisk upplevelse. Det var lite mer än en månad innan som datumet bestämdes, när jag mådde som sämst. Jag kunde inte sköta mina studier på plats i skolan, då jag inte kom förbi en viss plats på vägen dit. Jag kunde inte sova. 

Det kändes nästan som att mitt självmordsdatum "bestämde sig själv", det var inte ett aktivt beslut. Med ens då jag bestämt mig blev allt lite lättare, som om tanken på att allt skulle vara slut snart gav mig förmågan att kämpa. Troligtvis var det ett spel för gallerierna. 

Det var när jag nu mådde något bättre som jag kunde berätta om datumet för min psykolog. Efter samtalet där vi pratat om de tvång jag haft svårt att formulera i ord, kunde jag bestämma mig att jag skulle berätta nästa session. Jag var nervös, och ville egentligen inte, livrädd för vilka åtgärder som skulle kunna bli aktuella. När jag en vecka senare träffade psykologen igen kunde jag inte backa ur eftersom jag redan bestämt mig. Jag sa kort och gott;
"Jag har ett datum". Hans svar var; "ett suiciddatum?". Att han förstod direkt gjorde mig stum, och då han förklarade att detta är mycket vanligt började jag nästan skratta. Han förståd vad jag skrattade åt, det faktum att något vilket egentligen är så otänkbart för mig kan vara en vanlig företeelse hos människor med psykisk ohälsa. Vi pratade om hur vi skulle lägga upp tiden kring datumet för att göra det mer "safe", och bestämde att vi skulle prata mer om det närmare ifall det skulle behövas. 

 

Efter mötet känndes det lättare, men en liten röst inom mig sa att jag nu förstört allt. Hur skulle jag nu kunna fullfölja planen?