Tisdagens möte gick bra. Trots detta var det svinjobbigt, utåt sett tror jag att jag uppfattades som lugn och kontrollerad, fastän jag inombords ville skrika och springa där ifrån. Psykologen var sympatisk och kändes avslappnad vilket för mig är ytterst viktigt. Men det var så svårt att öppna upp mig. Vi talade om mina tvång, dock kämpade jag lite med att kunna förklara de mer diffusa. Återkommer i ett senare inlägg med närmare beskrivning. 

 

Mår inte bra nu. Orkar inte riktig längre men försöker hålla mig över ytan.